Kristofer Axén
Jag trodde jag var världsmästare på trav när jag värvades till Spelvärde, men med perspektiv till det hela så här sex år senare har jag insett att så inte var fallet.
Det har dock varit en otroligt bra skola och jag fortsätter utvecklas. Drillad av perfektionisten Gustaf Björck fick jag upp ögonen för hela statistikbiten och att alltid kolla upp allt både en och tre gånger. Alla samtal med en av de bäste vad gäller spelteknik och att ta fram en stenklar 100-oddsare: Jan ”Timo” Timonen sätter sina spår. Likaså att jobba tätt med två otroligt vassa spelare i form av Farnod och ”Jesus” – lägg därtill daglig kontakt om allt som har med spel och trav att göra. Till och med på julafton diskuteras det trav och spel i en intern chattgrupp som för en utomstående skulle ses som väldigt osund.
Jag har märkt att det finns många olika typer av spelare på den högsta nivån. Min kollega ”Jesus” är som Zlatan. Talang rakt av, men jobbar också hårt – där kommer framgången. Vissa är som Ronaldinho – artister rakt igenom och levererar gång på gång, men har inte grovjobbet som främsta vapen. ”Timo” är mer som George Best. En artist, en champion, men även en livsnjutare. Farnod är som Marco Materazzi – aggressiv och orädd. Snudd på galen. Jag själv? Jag är en träningsprodukt. Noll talang och noll artisteri. En Håkan Mild. Eller en Gustav Svensson för att hålla det mer i nutid. En som är på jobbet varje dag och gnuggar, men som inte gör en bicicleta i krysset. Men jobbet blir gjort och det blir jäkligt bra.
Jag brukar själv säga att jag är världens sämsta travspelare opåläst så om du någon gång har frågat om en vinnare till en omgång jag inte läst på till och svarat ”Ärligt talat, jag vet inte”, så är det inte för att jag mörkar – utan för att jag helt enkelt inte har någon aning. Men när jag läser på och gör jobbet. Gnugget. Då… Då är varenda yta på hela mittfältet stängt och ingen kommer förbi…
I helgen är det V75 i Örebro och gnugget är gjort! Välkomna!